white lines

juli 21, 2010

Jag är en luktnörd, så är det helt enkelt. Jag tycker att nästan alla dofter är intressanta, och tycker att det är nästan lika spännande att föja en billig skitparfyms progression som något jätteexklusivt, vintage eller jättehajpat. Visst har jag mina åsikter, men jag har hemskt svårt att hitta något som jag bara tycker luktar skitilla, alla dofter har liksom sin plats kan jag tänka, och dessutom har jag nog ganska lätt att tänka bort aspekter som är rent vidriga i många parfymer, eller sätta dem i ett annat sammanhang. Huvudsaken är ändå spelet mellan intryck som kommer när olika doftkomponenter utvecklas tillsammans och uppfattas i ett bestämt rum och i ett bestämt sammanhang, liksom.

Men så finns det dofter som jag jätteälskar, som till exempel doften av ett geraniumlöv som i förra inlägget. En annan doft jag jätteälskar är l’Artisans Bois Farine. När jag först sniffade på den tänkte jag typ att den luktade som iris som någon tagit bort all blomma ur, och bara lämnat kvar pudrigheten, och sedan parat ihop med några fina träslag, men efter ett par jämförande doftintryck ur verkligheten kommer jag fram till att den har en märklig kryddighet också, jag känner enbär, inte som i gin utan som i torra korn man lägger i stekgrytan, och fänkålsfrön, såna man rensar munnen med efter man har ätit på indisk restaurang. Torra, söta dofter som gör en glad. Dagen jag upptäckte Bois Farine var en bra dag, och jag har varit väldigt sugen på att köpa en hel flaska sedan dess.
Problemet är bara att jag älskar Bois Farine som doft, inte som parfym. Jag tycker om när jag känner olika saker ur en parfym, när den försvinner och dyker upp igen, när olika saker händer med mig när jag känner olika facetter på olika ställen i näsan. Så är det inte alls med den här kamraten. Den luktar exakt likadant när man tar på sig den som när den långsamt klingar av (vilket tar lång tid på mig, trots allt jag läser om l’Artisans bristande hållbarhet) och sillaget är matematiskt exakt. Den här doften är mer som en Donald Judd-skulptur, klinisk modernism som är medveten om sina gränser, sitt material och sitt rum och inget mer. Fullkomligt självtillräcklig och världsfrånvänd.

Jag älskar doften, men bryr mig inte om parfymen, kan man säga så?
I såna fall säger jag så.


en hemlig trädgård

juni 27, 2010

fa

Det finns många dofter som har en vidhängande berättelse om ”luften efter ett regn”, Aprés l’Ondé, olika ”upplevelseparfymer” typ CB I Hate Perfume eller Demeters (ISSSCHH!!) Library och de mer intressanta rosdofterna.
Geranium Bourbon från det brittiska parfymhuset Miller Harris är en av dessa regnparfymer, men jag köpte den inte på grund av copyn om en fuktig, brittisk trädgård utan helt enkelt för att jag under våren obsessat om en parfym som luktar rosengeranium.
Vanlig ros är en av de bästa dofter jag vet, men om man inte vill lukta kärring kan det vara en väldigt svårburen doft. Paul Smiths Rose och Byredos rosdoft vad den nu heter är intressanta alternativ, men känns lite för endimensionella och platta för att jag ska gilla dem. Istället föredrar jag doften av ett rosengeraniumlöv som man gnuggar mellan fingrarna eller sprayar med en blomspruta, en grön, citrusliknande och väldigt romantisk rosdoft som samtidigt är kärv, kemisk och nästan våldsam.
Geraniol är ett vanligt ämne i många parfymer, eftersom det ”drygar ut” mer kostsamma blomdofter och håller kvar lättflyktigare ämnen på huden under en längre tid. Ändå fick jag leta hur länge som helst innan jag hittade något som nästan var en geranium-soliflor, och när jag hittade Miller Harris-parfymen samtidigt som jag fått tillbaka på skatten så brände jag iväg en beställning utan att tänka efter mer än ett par minuter.
Efter ett par dagar av köpångest när jag undrade om jag spenderat alldeles för mycket pengar på något jag aldrig provat dök paketet upp, och vid första sprayet ur den ljuvligt gammeldags-porslin-Lara Ashley-pimpinetta flaskan undrade jag om jag faktiskt slängt mina pengar i sjön. Bourbon-delen av namnet gör sig känt i toppnoterna som i princip utgörs av sprit, kärring och svarta vinbär med en märklig, kemisk underton som måste komma sig från själva geraniumen som formerar sig. Lyckligtvis dör den jästa frukten undan på bara några minuter, och det som varit en obehaglig doft av alkohol blir istället till en kärv, fotorealistisk geranium, med undertoner av mjuk, mjuk vanilj. Det grymma med den här delen av parfymen är att det är rena John E Franzén-realismen, allt det smutsiga och obehagliga med geraniumdoften följer också med, lite jord, lite föroreningar, en viss doft som påminner om billigt sport-schampoo. Den första timmen med Geranium Bourbon det jag verkligen är ute efter, en citrusläskande, grön och lite stickigt mintig rosdoft med bara tillräckligt mycket orientalisk bakgrund för att inte försvinna. Perfekt på sommaren, perfekt i skarp sol och hemma i en för varm lägenhet.

Sen kommer regnet, som i den här parfymen representeras av en jordig, ”blöt” patchouli, en mer traditionell ros och de svarta vinbärens återkomst, och det är här som parfymen verkligen får sin särprägel rent stämningsmässigt. Jag har tagit på mig den här doften tidigt på morgonen under en dag som såg ut att bli solig men som istället var mulen och kvav, på gränsen till åska, och nästan exakt samma kvaliteter som var så svalkande och behagliga i solen blev istället kväljande, parfymen ger en en känsla av att vara fuktig och lite lerig över hela kroppen, ungefär som när man spenderat ett par dagar på festival utan att duscha. Jag antar att det är precis vad parfymören, Lyn Harris var ute efter, att fånga en regnig brittisk sommardag, men mitt intryck är att det kan bli lite väl realistiskt och tautologiskt att bära doften i regn.

Hur som helst är den där timmen av ångande, skarp geranium rena himlen och jag kommer utan tvekan att använda upp hela min flaska. Bara jag inte misslyckas med att förutsäga vädret, så.

För övrigt är jag lessen att jag inte har uppdaterat på flera månader, men jag har haft annat för mig. Så det så.


Funkis!

april 8, 2010

Level från Levelus ska lukta bergamott, mandarin, ceder, björk, vetiver, iris och kardemumma. Om inte snickare luktade gott nog redan, så?

Hatar egentligen såna här poster och vänder mig egentligen mot instrumentalisering av konst, men gjorde ett undantag. Det är ju kul!


Kakan är tom

april 5, 2010

Det är svårt med uppdateringstakt, jag märker att jag har mycket högre besökarantal ju oftare jag postar nya inlägg, men samtidigt vill jag ju lukta ordentligt på en parfym innan jag skriver någonting om den. Hur som helst har jag mest haft på mig Chanel pour Monsieur och Tobacco Mucho av Stephanie St Aignan på sistone. Pour Monsieur har jag redan skrivit om, och Tobacco Mucho tänker jag spara till ett planerat inlägg om tobaksnoter, när jag nu kommer till att skriva det.
En annan doft som jag har tänkt skriva om ganska länge och som jag kan ta nu är Askew från Humiecki & Graef, ännu en av dessa små nischade parfymörer som gör högkonceptuella parfymer i liten upplaga och säljer dem till jättehöga priser. Jag fick upp ögonen för dem på Cow i Stockholm i somras, framförallt för doften Skarb, som ska förkroppsliga den manliga melankolin, vilket ju lät helt delikat. Tyvärr kändes doften som ett stort blaskigt, vattningt meh, vilket man inte väntar sig av något som har noter i sig som iris och stjärnanis. Eller, det är vad jag kommer ihåg från i somras i alla fall.

Askew är inte alls lika meh, den är stor som ett hus, ett sprutt på bröstkorgen räcker hela dagen och hela kvällen, och doften är faktiskt ganska spännande. Copyn talar om ”the deconstruction of the classic men’s fragrance”, men alltså, när jag tänker klassiska herrparfymer tänker jag citrus, läder, tobak, vetiver, inte den akvatiska röra som är populär nuförtiden och som jag misstänker att H&G siktar på. Om jag hade varit tvungen att skriva copy hade jag väl snarare skrivit typ ”gourmandization of the contemporary male fragrance”, fast det hade nog inte låtit lika bra.

I toppnoterna finns en massa beska i stil med många lite nyare parfymer, typ grapefrukten i Paul Smiths Story, kanske lite saffran och en not som jag misstänker är björktjära, som ger en rätt fräck citrus/inte citrus – skog/inte skog – krydda/inte krydda- läder/inte läder-effekt. Efter den saftiga beskan dött ner en smula så dyker det upp en ton som jag inte alls gillar, någon sorts ”kvalitets”-tolkning av det trista, generiskt marina i ”fräscha herrdofter” typ Polo Sport. Det kan dra åt helvete, och gör det ganska snart också och lämnar plats åt kardemumman som har spelat i bakgrunden hela tiden. Kardemummanoten är på något sätt huvudsaken med den här doften, en slags vattnigt kraftig (om det nu går att förstå) tolkning av kryddan. Doftpyramiden innehåller läder och vetiver, men jag med min otränade näsa tänker i mer abstrakta banor, ungefär som om man föreställer sig en kryddburk som man slår hål på och sedan draggar efter en båt i havsvatten. Starkt doftande, men ihåligt. Om man gillar att lukta som en abstrakt och lite metallisk havskaka tycker jag ändå att den här parfymen är värd att testa.


Allergenetik

mars 23, 2010

Ekmossa

Tog min dåliga ekonomi och mitt förnuft i kragen och dränkte dem i en spann och köpte Chanel pour Monsieur för att jag tyckte att den luktade så gott sist jag provade, och för att det snart är vår och sommar, och då kanske det är en sämre idé att gå runt och kvälja ner alla med duntäckesvarm ambra. Det var inte någon jätteutgift i och för sig, hittade en nästan obegagnad tester för två hundra spänn på Tradera, men ändå – att köpa en hel flaska av något fullständigt onödigt! Sånt jag lever för med andra ord.

I alla fall, nu när jag burit den i ett par dagar kan jag väl mest återupprepa mina tidigare, snabba intryck, om klassiskhet, en snygg, elegant manlighet, mossig citrus och så vidare, men vill ändå tillägga några saker. För det första så behöver man absolut inte vara rädd för att bära pour Monsieur om man är en tjej som inte är intresserad av att lukta manligt, egentligen kan man ganska enkelt beskriva CpM som en mindre komplicerad Mitsouko med mindre sötma och citron istället för persika, typ. För det andra så skulle jag nog vilja ta bort sandelträet ur min tidigare notlista och lägga till ekmossa istället.

Hur som helst, det jag tänkt skriva om är mossan, den underbara not som gör en cyphre till en cyphre och som i stort sett har försvunnit ur parfymeriet på den sista tiden. När man är lika insnöad som jag märker man ganska snabbt att folk som har varit parfymnördar en längre tid beklagar sig över reformulationer av klassiska parfymer eftersom att IFRA, den internationella parfymorganisationen, har beslutat sig över att vissa av de ämnen som ingår i ekmossa kan vara sjuukt allergena och därför gradvis sänkt de tillåtna halterna till löjlighetens gräns. Så egentligen borde ekmossans saga vara all. Lyckligtvis är ekmossa, precis som till exempel ambra, bävergäll eller jod, blod och mjölk inte bara ett material utan även en not, som man kan framställa på andra vis. Jag, som har ett nyväckt doftintresse är inte ens säker på att jag kan identifiera exakt vad det är som luktar ekmossa, och har också svårt att beskriva exakt hur det doftar, utom att jag kan säga typ ”torrt, bränt, mossigt”, vilket kan betyda tusen olika saker, så det är nog lätt att lura mig.

Jag vet inte riktigt hur det ser ut med allergenen i ekmossa, om den främst kan ge utslag hos den som bär den på huden eller om den också drabbar de som drar in doften i lungorna, men i allmänhet är jag nog för att man i någon sorts vettig mån försöker ta bort många allergiskapande ämnen ur vår närmiljö, oavsett om man själv väljer dem eller ej. Å andra sidan är jag väldigt nyfiken på hur ”äkta” ekmossa luktar, om det är stor skillnad på the real deal och den syntetiska not jag försöker lära mig känna igen.
Är det någon där ute som kan ge mig en hint om skillnaden?


Vad är vetiver?

mars 14, 2010

Jag har förstått att en av de perks man får när man har en blogg är att få hålla koll på vem som läser den, räkna träffar och att förundras över vilka sökningar som har lett folk till ens sida. Nu är den här ganska ny, men en av topparna bland sökningarna är frågan ”vad är vetiver?”. Det är ju ganska intressant att skriva om, särskilt som jag verkligen älskar vetiver i parfymer.

Vetiverrötter.

Enkelt svar på frågan: Vetiver är ett gräs, Chrysopogon zizanioides. Ur dess rottrådar utvinner man en bärnstensfärgad olja som doftar fantastiskt. Vetivergräset växer enligt en parfymbok jag läste för ett tag sedan främst på Java, men när jag googlar lite i ämnet verkar det växa på ganska många platser runt om i världen, främst på öar. Haiti, Madagaskar, Réunion, El Salvador. Den inre wannabe-sjömannen vaknar till liv. Gräset växer med över två meter långa rötter rakt ner i jorden, vilket gör det utmärkt för att kontrollera erosion, något som kan förklara dess popularitet just på öar i regnsäsongsbältet.

Vetiveroljan doftar däremot verkligen inte hav, möjligen regn, men är framförallt en av de grundtoner man kan ta till för att skapa en riktigt bra träig doft. Den är även en grundkomponent och basnot i många av de klassiska herrparfymerna, dels för att den håller kvar de ofta väldigt lättflyktiga citrusnoter som många traditionella herrdofter domineras av, och dels för att den ju luktar väldigt gott i sig själv. Under femtiotalet kom en våg av herrdofter som hette ”Vetiver” eller något liknande, på rak arm kommer jag på exempel från Creed, Carven och Guerlain, men riktigt insnöade parfymhistoriker kan nog slänga fram fler exempel.

Egentligen är jag något av en motståndare till en-notsbaserade minimalistdofter som till exempel Comme des Garçons blivit så berömda för. Även om det är svinhäftigt med till exempel deras rökelse-serie, det suggestiva i att få välja en av fyra kloster och få dra i sig dofterna därifrån så är min grundkänsla för parfymeri att det egentligen är en konstart som ska hålla sig i spannet mellan impressionism och expressionism, och gärna hålla sig en bit bort från den stramaste materialismen.

MEN! Vetiver är en ton som är så tjusig att den faktiskt håller för sig själv, vilket för oss till nästa recensionsobjekt – Eau de Vetyver från l’Occitane.

Flarran

Jag fick den här flaskan i födelsedagspresent av min flickvän, vilket blev upphov till fröjd och gamman för både henne och mig. Toppnoterna i den här vetiver-tolkningen är mycket kortlivade, vilket faktiskt är ganska skönt, för det som slår en i början är en lite stickig och medicinsk muskotnöt, som tillsammans med en skarp citruston och kanske lite, lite geranium och ljus tobak snabbt dunstar bort och lämnar kvar världens kanske trevligaste vetiver. När jag läser om den här doften på Basenotes används ord som ”austere” och ”solemn” flitigt, och jag undrar lite varför. Visst, det är kanske inte världens mest livliga doft, och den har en väldigt kort progression (jag kan faktiskt inte uppfatta några hjärtnoter, doften går från topp- till basnot på under tio minuter), men basnoten av mörk, jordig, rotig, söt och rökig vetiver, ceder och inte så mycket annat är mjuk och innerlig.

Jämfört med Guerlains Vetiver, som är den enda andra ”rena” vetiverdoften jag kan jämföra med såhär klockan tolv på natten så är l’Occitanes MYCKET mörkare, och, i min smak, faktiskt bättre. Visst, Guerlain-doften har en tvålighet och en vacker och långlivad citruston som gör den mer lämpad för dag- och sommarbruk, och visst är Guerlainparfymen en distingerad klassiker, men jag vill ha på mig vetiver för att lukta som jord och skog, vill jag dofta som en herrig herre finns det andra noter man kan uppsöka.

Sen kan man dessutom prata om vilket bra köp Eau de Vetyver är, den kostar nog hälften av vad man får betala i butik för många parfymer som luktar mycket sämre, den innehåller mest ekologiska och naturliga essenser, med mera, med mera. Men jag driver en intrycksblogg, ingen shoppingblogg. Hoppas jag.

Sillaget, alltså den ”våg” av doft som slår ut från kroppen är ganska hyfsat, jag skulle nog uppskatta att man kan stå en halvmeter ifrån mig när jag bär den här parfymen och tänka ungefär ”hm, vem är det som har rullat sig i hö och sågspån på vägen till den här festen?”. Hållbarheten är ett krux, jag känner själv att jag vill spraya nytt efter kanske tre, fyra timmar. Men det får man leva med. Kort och gott – Hjärtligt tack jag ska våldshångla dig härifrån till evigheten, enbart klädd i vetyver, Moa!


Lurching, hateful, bitter

mars 9, 2010

Så här säger fabrikanten om doften: ”A lurching, hateful, bitter scent. This is a gruesome blend of ghastly greens and blacks: vetiver, pine pitch, troll musk, black basil, clove smoke, and scorched cumin.”

Jag tänker typ att det är den ultimata doften för mig! Älskar spiskummin, doften av svett och curry som stiger upp från en panna man rostar kummin i är typ det bästa jag vet. Och vetiver i sin mörka, rotiga tappning är också en av mina favoriter. Basilika – JA! Särskilt thai- eller lakritsbasilika, som jag antar är vad de menar med ”black” basil. Mysk? Har inget emot det, även om jag, efter mina djurparfymäventyr och mitt tokstopp med Kouros kanske inte är ute efter ännu en doft som luktar djur. Och sen, för extra gotpotential kommer röken från kryddnejlikor. Det enda jag är lite tvekis till är tallkådan, men det luktar ju gott, och borde dessutom blanda sig väl med lakritsbasilika och vetiver.
Men jaha, så vad som verkar som min nya favoritparfym är alltså bitter, stapplande och hatisk. Hepp!

Vi får se om 14 dagar till en månad hur det fungerar, tror jag.

PS. Massiv kredd till den som kan gissa vilken parfym från vilket parfymhus det är jag skriver om!


Troinoi Odekolonn

mars 8, 2010

Det sägs att alla parfymnördar när en dröm om att hitta den perfekta billighetsparfymen, som bara ligger i en låda någonstans under ett bord på en marknad i ett främmande land, och så kostar den ingenting, luktar helt perfekt och man köper med sig en livstidsförbrukning av den hem, och så har man den ultimata doften som ingen annan har, som man dessutom bara betalade en exotisk spottstyver för.
Riktigt så pass tur hade jag inte idag, men jag var inne i den ryska mataffären ett par stenkast från min lägenhet för att köpa upp mig på pelmeni, burek och sill. Allt detta hittade jag, men också en flaska Troinoi Odekolonn för tjugo spänn.

Troinoi

En parfym använder naturligtvis främst doften för att frammana bilder och stämningar, men jag tycker också om att lukta på saker som har en historia och en tradition, eller åtminstone någon som är duktig på att skriva copy som frammanar en känsla av historia.

Mannen i affären förklarade att Troinoi var mycket alkoholstark, och att det var många som inte kunde få tag på sprit som brukade dricka den i Sovjet. Eller förklarade, det var nästan som att han uppmanade till att dricka colognen, snarare än att lukta på den. Så en del av parfymens berättelse är klart intressant, men kan också ge upphov till rätt tråkiga associationer för folk som vuxit upp i Öst, kan jag tänka mig.
Efter lite efterforskningar på näten kommer jag också fram till
att Troinoi började säljas i Ryssland 1864, vilket för en sådan förritiden-entusiast som mig gör mitt impulsköp till en stor och lycklig begivelse. Jag menar, tänk, Sovjet-nostalgi och det ryska imperiet i en och samma doft! Lenin, Alexandra Kollontay och Rasputin kunde ha doftat av samma sak! Vladimir Vysotskij gjorde det säkert emellanåt.

Så är det bara själva doften kvar. Den här trefaldigheten som parfymens namn anspelar på ska alltså beskriva de tre huvudingridienserna i parfymen, citron, bergamott (typisk EdC med andra ord) och neroli. Nerolin, som i den här tappningen mer påminner om syltat pomeransskal, skär igenom alla de andra dofterna och ”smutsar ner dem” på ett sätt som jag kan tänka mig att tycka om, men som jag också finner lite huvudvärksinducerande.
Jag menar, jag tycker mycket om Eau Sauvage för dess gubbiga citrusmurrighet och ungdomens användande av Idominsalva som läppcerat och -blekning har gett mig tusen fina associationer till billig bergamott, men neroli har jag inget som helst förhållande till, vilket är lite trist.

Just nu känns Troinoi mest som en fin flaska att ha på hyllan, men jag ska återkomma till den i sommar och se vad jag tycker. En fräsch sommardoft för tjugo spänn är ju faktiskt inget man kan klaga på, särskilt inte som den har så mycket associationer bakom sig.


We know nothing about love

mars 1, 2010

Jag är tillbaka från Kamdodja, men inte en enda milliliter oudh rikare. Det verkar som att även om råvaran finns i landet, så är det ingenting man använder eller säljer för inhemsk konsumtion. Trist nog.

Ändå har jag en hel drös nya parfymer (eller snarare, en massa parfymprover och en parfym) att ägna mig åt. Jag börjar med ännu en i genren djur och natur, nämligen den doften Infidels av det svenska parfymhuset Agonist, ett prov jag fått tillskickat mig av Rebelladen(oerhört!)snella på En Parfymnörds bekännelser med löfte om en recension. Efter att ha hört om doften, och även sett bilden på (den skitfula) limiterade förpackningen och den skitsnygga olimiterade flakongen är jag lite kluven. Flaskorna är designade av en av Kosta Bodas nya ”underbarn”, Åsa Jungnelius, som tidigare har tråkat ut oss på gränsen till provokation med sina jättestora, jättedyra nagellacksflaskor och glasmobilen ”Monsterfittan”.  Jag är ju konstvetare i grunden, så jag borde kunna skriva en himla massa om mötet mellan päls, glas och trä och alluderingarna till Meret Oppenheim, gubbkåt surrealism, Judy Chicago-essentialism, art brut och därigenom stamkonst i de limiterade flaskorna, som f.ö. kostar 30 lax stycket. Men ni får se bilden istället, och döma själva.

Som tur är så är parfym något man kan uppskatta utan att titta på någon förpackning och utan att höra någon bakgrundshistoria, eller med en alternativ historia om man vill det. Ganska tydligt är ju hur som helst att Agonist vill få oss att tänka på sex.

Jag kom hem  och hittade det lilla, handdekanterade provet jag fått skickat till mig (tillsammans med Humiecki & Graefs Askew, himla jättesnällt var det!) och redan vid en första sniff på emballaget kändes djuret och ambran i parfymen, något som bara växte när jag öppnade flaskan och doftade på vätskan inuti. Min tjej tyckte att doften var direkt jämförbar med skrev. Sedan jag läst beskrivningar av sibetnoten i Jicky och min hud sedan tonat ned den till en kontorsvänlig örthistoria har SKREVPARFYMEN varit lite av en helig Graal för mig, så jag låter mig inte avskräckas.

Så hur luktar parfymen på hud då?

De första minuterna är överlastade med intryck. Man föreställer sig att vätskan är trögflytande och nästan het när den rör vid huden. Jag antecknar:

Bränt gummi! Mint! Bulgari Black!

Herrklubbs-lavendel.

Som om en bil hade blivit nedprejad i diket av ett väldigt svettigt djur!

HASTIGHET

Och kan egentligen inte formulera mig bättre än mina första intryck. Just föreställningen om hastighet är inget jag någonsin känt från en parfym tidigare, jag är ju en fan av den orientaliska doftfamiljen, och de flesta dofterna i det sällskapet brukar vara ganska stilla och lakoniska. Infidel är hetblodig som fan, och ganska förbannad. Har man lätt att få huvudvärk av parfym ska man helst vara i ett annat hus än den som bär Infidels.

Efter de första tio – femton minuternas överfall av olika doftsnuttar (en oudliknande doft av hostmedicin och myggsprej, bergamott, mineral och citrus dyker också upp under tiden) börjar man kunna koncentrera sig på hjärt- och basnoterna, som helt och hållet domineras av ett ackord av ambra och patchouli, tjusarparfymernas egna favorittoner. De blir dock varken lugna och hippiesnälla, sotögda femme fataler eller finlandsfärje-Shalimar-desperata, utan ackordet känns hyfsat eget. I listan av noter som Agonist släppt finns en magnolia med, och jag undrar om det inte är den som tar ”peace, dude”-et ur rökelsen och gör det till en kyrka i en räserbil istället. Visst kan man tänka på sex när man doftar på Infidel, men det är inte intrycket jag kommer att ta med mig, utan det är något annat som dominerar. En rastlöshet, ett djur i bur, något sådant. Varje gång man för handleden till näsan är det något som luktar annorlunda än innan, och något som pockar på ens uppmärksamhet.

För att bli lite semiotisk kan man säga att parfymer till sin natur är ikoniska, i det att de alltid är ett olfaktoriskt tecken för vad de är gjorda av, olika essenser, kemikalier och oljor. Samtidigt är de också konventionella tecken, de är betecknande för någonting helt utanför det kasuala sambandet blomma=doft. I den förvirrande och jävliga värden efter Saussure omkodas ju dessutom tecken hela tiden, betydelser förflyttas och referenser byts ut. När jag har suttit och luktat på Infidel har jag tänkt så mycket på limitedflaskan och dess konsthistoriska plankningsvidrighet, mina egna föreställningar om en helig DJUR=SEX=COOLT-parfym, var olika ingredienser kommer från och deras materiella betydelser att jag glömt bort en av de viktigaste, och mest grundläggande delarna i vilket verk som helst – titeln! Såklart att jag får alla de här associationerna till rastlöshet och fart! Det är ju The Infidel jag luktar på, den otrogne, den som känner sig otrygg och betraktad och som bedrar och luras och alltid är rädd för att åka dit och behöva ljuga eller berätta sanningen. Facepalm. Parfymören Eric Moraldo har helt enkelt gjort en alldeles bokstavlig tolkning av otrohets-temat, och gjort det alldeles utmärkt.

Dessutom tycker jag att parfymen luktar skitgott, kompakt, hudnära och mångfacetterat, dessutom så levande att jag vill ha den på mig i dagar i sträck. Synd bara att den även i den olimiterade, och jättefina, flaskan kostar över tre tusen. Di rika, di kan.

Edit: Det verkar råda oenighet om parfymen ther The Infidels eller The Infidel. Jag tänker mig att det kanske är så att glaskonstverket med två flaskor heter The Infidels, och eftersom det är samma parfym i båda flaskorna så får parfymen heta så, i plural, för mig.


Flygplatskänslan

februari 11, 2010

En grym grej med att flyga flygplan brukar ofta vara att hänga i parfymbutiken på flygplatsen. Är i skrivande stund på väg till Kambodja, och har såklart sprungit runt som en yster kalv och luktat på olika saker på små pappstickor. Hittade inget särskilt intressant i och för sig, men provade i alla fall Chanel pour Monsieur, för den hade jag aldrig känt på mig innan.

I början är det en helt fantastiskt klassisk cyphre, mossig citrus som matchar en mörkblå kostym och en lagom späd handled med en tunn guldklocka på reptilband (Piaget Altpiano, kanske?). Efter att citrusen försvinner, vilket den gjorde ganska fort på mig utvecklas doften till en vacker, fräsch sandelträ-, ceder- och vetiverdoft. Sandelträet upplevs inte som sött eller orientaliskt, utan snarare genomskinligt och somrigt. Inget nyskapande eller speciellt, men klassiskt och som en utmärkt parfym att bära när man är på finmiddag eller när det är varmt ute och man inte är sugen på något myskigare skulle jag lätt kunna välja den här parfymen.

Nu ska jag i alla fall åka flygplan i femton timmar och sedan hoppas jag kunna beskriva dofter av sopor, lerigt vatten, kryddor, bränt trä och mopedavgaser. Så tänker jag mig i alla fall att Kambodja kommer att lukta.