Archive for februari, 2010

Flygplatskänslan

februari 11, 2010

En grym grej med att flyga flygplan brukar ofta vara att hänga i parfymbutiken på flygplatsen. Är i skrivande stund på väg till Kambodja, och har såklart sprungit runt som en yster kalv och luktat på olika saker på små pappstickor. Hittade inget särskilt intressant i och för sig, men provade i alla fall Chanel pour Monsieur, för den hade jag aldrig känt på mig innan.

I början är det en helt fantastiskt klassisk cyphre, mossig citrus som matchar en mörkblå kostym och en lagom späd handled med en tunn guldklocka på reptilband (Piaget Altpiano, kanske?). Efter att citrusen försvinner, vilket den gjorde ganska fort på mig utvecklas doften till en vacker, fräsch sandelträ-, ceder- och vetiverdoft. Sandelträet upplevs inte som sött eller orientaliskt, utan snarare genomskinligt och somrigt. Inget nyskapande eller speciellt, men klassiskt och som en utmärkt parfym att bära när man är på finmiddag eller när det är varmt ute och man inte är sugen på något myskigare skulle jag lätt kunna välja den här parfymen.

Nu ska jag i alla fall åka flygplan i femton timmar och sedan hoppas jag kunna beskriva dofter av sopor, lerigt vatten, kryddor, bränt trä och mopedavgaser. Så tänker jag mig i alla fall att Kambodja kommer att lukta.

Kaltes klares wasser

februari 7, 2010

Jag har en liten 1,5-mililitersflaska av Chanels Eau de Cologne, från Les Exclusifs-serien, ett försök att lura av folk mer än dubbelt så mycket pengar för Chanel-parfymer genom att bara sälja dem på flaggskeppsbutiker (heter det så på svenska?) och tala vitt och brett om kvaliteten på råvarorna.

Hur som helst är EdC’n ljuvlig. Jag har tidigare mest testat den lite grann på handleden, eftersom jag har så lite av den och den är så himla dyr (om man får den gratis för att paketleveransen var försenad, som jag dårå) och då är den en minimalistisk, nästan konceptuell doftresa. Aldrig känt en sådan knivskarp progression i en parfym någonsin. Den öppnar med världens mest delikata citron/lime-doft, så naturlig att man känner skillnaden mellan skalet och fruktköttet på citrusen. Sedan, efter ungefär två-tre minuter går citrusdoften över i en kopp Earl Grey, liksom helt perfekt bergamott, som långsamt smiter över i någon sorts örtigt vetiver/blomma/mysk-ackord som är så svagt att det försvinner efter tjugo minuter och man sitter där och luktar på ingenting.

Nu har jag rakat mig, och tänkte att jag skulle använda doften som ett riktigt kölnervatten och blaska in hela halsen med det. Ett halvt litet provrör senare så upptäcker jag att progressionen är lika solklar i en ”riktig” applikation som med en mindre dos, men att det finns en massa små, utsökta dofter i bakgrunden som jag inte känt innan. På Basenotes säger de neroli-blomma, men jag vet inte hur det luktar, så jag säger bara att basnoten finns där hela tiden och gör det hela till en jävligt fin EdC.  Naturlig, örtig, skarp och fräsch så in i helvete. Alldeles, alldeles för dyrt för något som i princip bara är en lite sämre sorts ansiktsvatten, men som detaljstudie betraktat är det helt underbart.

lila timmen

februari 7, 2010

Sitter och sniffar på min handled nu, för några timmar sedan stal jag några droppar l´Heure Bleue av min tjej. Kan bara säga en sak: JAG DÖR, FLERA GÅNGER OM!

Det är en doft för de stora dagarna, och en doft för att sitta hemma och sniffa på sin handled igen och igen och igen. För oss som bor i lägenhet är det som en öppen eld och en tjocktröja. Meningen är att den ska föra tankarna till ”den blå timmen”, den stund när solen gått ner men det inte blivit kolmörkt än, då alla blommor luktar som klarast och man kan skrida omkring och vara sekelskiftesromantisk och melankolisk utan att skämmas. Om man är fransk nationalist kan man även tala om mellankrigstidens Paris som ”den blå timmen”, the roaring twenties med andra ord. Om denna tid vet jag inte mycket mer än att Gertrude Stein gillade den, och det räcker nog för mig.

L´Heure Bleue är något så märkligt som en klar och blommig oriental, med väldigt liten kryddighet och knappt någon murrighet alls, där blommorna slår ut en och en, iris, nejlika, andra blommor jag inte har någon aning om, helt rent och vackert. Det är säkert viol där också, för jag tycker att alla blommor luktar lila, snarare än blått. Ljuvligt. Visst, det är pudrigt och kanske lite gammeldags, men också så himla urtjusigt, att varje blomma får sin egen tid och sin egen doft. Det är inte alls den där tjocka massan av blombukett som brukar få mig att undvika de flesta blomparfymer. Och på sin egen nivå, i bakgrunden, helt för sig själv, Guerlain-vaniljen! Visst, det är säkert tonkaböna och ekmossa och kanske lite mandel där också, men min näsa läser bara av det som världens mest lyxiga vanilj, med en massa, massa andra dofter som jag aldrig kommer att kunna sätta namn på någonsin där i bakgrunden. Jag läste att Guerlain brukade köpa in vanilj av någon riktigt sunkig, billig importör, som förvarade vaniljstängerna typ i en skitig lada full av mögel. När importören sedan lade ner var huset i kris: alla andra vaniljer de kunde få tag på var för rena, för utvecklade. Det är väl hemligheten antar jag. Gör något skitfint av råa skitiga ingredienser.

Djur och natur.

februari 4, 2010

Det var när jag skunkdagbloggade det här som jag insåg att det kanske var lika bra att skaffa parfymblogg:

Ända sedan jag provade Muscs Kublaï Khan av Serge Lutens i julas har jag blivit mer och mer besatt av att hitta en djurig, svettig myskparfym som faktiskt luktar djur på mig. MKK innehåller nämligen mysk, bävergäll, sibetolja och svart ambra, spetsat med lite spiskummin som i sig har en väldigt ”svettig” doft, och borde därför lukta som ett helt stall, fast det gör den inte, inte på mig i alla fall. Istället blir den bara till en oerhört vacker, djup och mjuk upplevelse av rosor, stilig farbror och känslan av att KLAPA FIN HEST, ungefär. Inget svettigt eller farligt alls, men lika mängder mys och (oöh, jag måste säga det) sensualism.

Eftersom Serge Lutens är ett svindyrt och exklusivt märke som inte har någon återförsäljare i Sverige alls så var det inte MKK jag provade på Åhlens, däremot en doft jag läst upp mig på som den minst förfinade djurdoften av dem alla. Kouros av YSL. Flaskan är skitfin på ett chartersemster-på-sjuttiotalet-vis, vit med grekiska blå inlägg. Doften är allt annat än skitfin. Jag var lite orolig för att den skulle lukta för mycket MAN, så jag sprejade på en sån där sticka, och de första sekunderna tänkte jag typ att ”äsch, det var ju inte så farligt, typ vanlig cologne-doft, sådär lite citrus och kanske nejlika och är det där kanske någon sorts rökelse och VAFAN, DJUR SOM KISSAR PÅ HÖ”.
Alltså verkligen, djur som kissar på hö, och har gjort det för ganska länge sen, så att ammoniaken har frigjorts ur urinen, och det sura har försvunnit. Lite som en hiss i Skärholmen som jag brukade åka upp i när jag skulle hälsa på min kusin när jag var liten. Det var som att hissen aldrig någonsin städats, så att knarkarkisset tagit an en antik karaktär, myskig och mörk och egentligen inte illamåendeframkallande eller äcklig, bara väldigt säregen. Så kändes Kouros på papper. Ett stall i en miljonprogramshiss. Nästa gång, om jag vågar ska jag kanske testa den på min hud, för att se om huden äter upp urindoften och plockar fram de ”smutsiga blommor” som jag läst om.

Istället provade jag Antaeus av Chanel på ena armen och M7 av YSL på den andra. Antaeus luktar nästan exakt som Knize Ten minus Knizes pudrighet och gamla-världen-charm, läder-fast-inte-riktigt-läder, tvål och någon sorts skarp örtighet. Himla gott, men så starkt förknippat med 80-tals-dandymanlighet att jag nog måste gå och tvätta armen snart.

M7, som är en modern parfym och ganska nedskriven så vitt jag förstår, gillar jag däremot. Den luktar oud, syntetisk ambra, lite, lite vanilj och en rökighet som kan komma från antingen ouden, vetivergräs eller rökelse. Själva ouden, som är huvudsaken med parfymen är en riktigt mäktig, men svårförklarad ton. Tänk er ungefär doften av en rökelse-försäljare på Roskilde, som sovit i lera i flera dagar. Tänk er att ni är i världens mäktigaste skog, fylld av mossor och lavar och tusenåriga lövträd som surrar av insekter och liv. Så kommer rökelse-hippien gående där och mumlar något sorts österländskt mantra. Ungefär så luktar det. Jag känner också en curry-ton, men det tror jag kommer sig från att jag lagade mat med massor av bockhornsklöver igår. Fast jag inte läst det någonstans inbillar jag mig också att det finns en lakritston i parfymen, och jag älskar lakrits. MMM!

Oud är en himla häftig historia i sig. Det är alltså det innersta från Aquilaria-träd (som växer i Asien) som har angripits av maskar, skalbaggar och andra insekter. För att försvara sig utsöndrar trädet kåda, som i sin tur angrips av mögelsvampar och anaeroba bakterier som andra insekter drar med sig in i trädet. Ju äldre ett träd blir, desto mer svart, jäst kåda fylls det av. Att destillera oljan ur träden är en process som tar flera månader och som mangrant kan sätta mindre byar i arbete. Först ska man hugga ner trädet och rensa ut det friska träköttet, som man slänger eller använder för att elda med (ska tydligen dofta helt awesome, och är man en riktigt fin och rik indier kan man begravas på ett bål av Aquilaria-trä) och plocka loss de svarta, kådiga bitarna så varsamt man bara kan. Sedan ska de mältas i flera månader i ett vattenbad, och sedan destilleras på ett sätt som påminner om hembränning men är mycket mer komplicerat. Sedan får man fram typ några gram oud ur varje träd, som man sedan kan sälja för sjuka pengar, främst till olika religiösa sammanhang.

Oudbränning i Indien

Ett av de riktigt bra länderna för oud-framställning är Kambodja. Gissa om jag ska springa runt på marknader och lukta på svart vätska i små provrör när jag är där?

Den inbillade doften av läder.

februari 4, 2010

För några dagar sedan skrev jag den här doftrecensionen i min skunkdagbok. Eftersom lusten att skriva om parfymer inte lägger sig, och jag redan har planerat ett antal artiklar till tänker jag att det kanske är lika bra att skaffa en blogg och låta skunkdaggan förbli det centrum för personliga diatriber, roliga youtubevideos och allmänt groll som den alltid har varit.

Idag gick jag till Kicks på Hansa och bad att få prova Dior Homme, en parfym som jag läst rätt uppskattande recensioner av. Vad internet tycks säga är att Homme är en genderbender-parfym av en sort jag ändå är intresserad av, med skarpa blommor och Chanel-iga syntetiska noter i toppen och som sedan torkar ner till söt vetiver, puder och mjukt läder. Jag förstår att nätet skriver om genderbending, för de första kanske tjugo minuterna utgjordes verkligen av blommor, blommor och blommor, fast jag tyckte inte det sprang över i något ur-tjejigt och råsa direkt. Vilka blommor? Jag har ingen aning, jag är kille! Nej, men, min näsa är inte alls tränad på att känna igen distinkta blomdofter, det jag kan plocka ut är typ iris (ibland), jasmin och ros. Allt annat är ett mysterium för mig som hjärnan, trots att det handlar om väldigt olika dofter, mest skyfflar över i ”blom”-kategorin.

När parfymen började torka in uppfattade jag däremot lädertonen ganska direkt, och tyckte att det hela kändes som en betydligt mer ”maskulin” affär. Det trevliga är att det inte blev någon vetiver/läder-historia av urmaskulint snitt, utan sedan jag tog på mig parfymen har jag mest känt mig som en gammal beauty box som har suttit på en vind någonstans och sugit upp dofter av billigt smink i tjugo år, men ändå framför allt behållit sig i skinnet (höhö). Någon vetiver känner jag inte alls, utan det är den där behagliga doften av läder och gammalt damm som jag framförallt kommer att koppla till den här parfymen i framtiden.

En annan grej är att jag ofta missar att plocka ut just lädertoner i parfymer jag provar, utan snarare tänker på dem som ”mörka”, ”maskulina”, kanske till och med ”myskiga”. Så nu, när jag har kvar lädertonen på handleden tog jag på mig lite av Knize Ten, en av ur-nittonhundratalsparfymerna (1924) och, tillsammans med några Imperial Leather-varianter, alla läderparfymers pappa, längre upp på armen för att känna om jag skulle uppfatta olika läder samtidigt och kunna jämföra dem båda. Än så länge känns det som att jag har med två helt olika djur att göra, Knizen är mycket mer livlig och flerdimensionell, och har, förutom en allmän känsla av vaxighet, djup och kemikalier eller fernissa-i-sol-ighet, väldigt lite att göra med läderdoft i den form man är van att känna den (dvs skinnjackor och skor). Återkommer om en halvtimme eller så när Knizen har dämpat sig en smula.

Nu fattar jag ungefär vad som är ”läder” i parfymvärlden. Det är en tvådelad doft, en bit som känns på ungefär samma ställe som viol-godis i näsan och en mörkare, dovare del, som är svår att placera. Svårt att beskriva, men jag gillar det! Det finns en annan ”läder” också, som luktar typ KARLAKARL, typ den som finns i Dzing! och den har jag nog svårare för. Eller snarare, den blir till någonting annat på mig. Över huvud taget så verkar läder vara en ton som kan betyda väldigt olika saker, och som ofta har väldigt lite med den verkliga doften av läder att göra.