Vad är vetiver?

Jag har förstått att en av de perks man får när man har en blogg är att få hålla koll på vem som läser den, räkna träffar och att förundras över vilka sökningar som har lett folk till ens sida. Nu är den här ganska ny, men en av topparna bland sökningarna är frågan ”vad är vetiver?”. Det är ju ganska intressant att skriva om, särskilt som jag verkligen älskar vetiver i parfymer.

Enkelt svar på frågan: Vetiver är ett gräs, Chrysopogon zizanioides. Ur dess rottrådar utvinner man en bärnstensfärgad olja som doftar fantastiskt. Vetivergräset växer enligt en parfymbok jag läste för ett tag sedan främst på Java, men när jag googlar lite i ämnet verkar det växa på ganska många platser runt om i världen, främst på öar. Haiti, Madagaskar, Réunion, El Salvador. Den inre wannabe-sjömannen vaknar till liv. Gräset växer med över två meter långa rötter rakt ner i jorden, vilket gör det utmärkt för att kontrollera erosion, något som kan förklara dess popularitet just på öar i regnsäsongsbältet.

Vetiveroljan doftar däremot verkligen inte hav, möjligen regn, men är framförallt en av de grundtoner man kan ta till för att skapa en riktigt bra träig doft. Den är även en grundkomponent och basnot i många av de klassiska herrparfymerna, dels för att den håller kvar de ofta väldigt lättflyktiga citrusnoter som många traditionella herrdofter domineras av, och dels för att den ju luktar väldigt gott i sig själv. Under femtiotalet kom en våg av herrdofter som hette ”Vetiver” eller något liknande, på rak arm kommer jag på exempel från Creed, Carven och Guerlain, men riktigt insnöade parfymhistoriker kan nog slänga fram fler exempel.

Egentligen är jag något av en motståndare till en-notsbaserade minimalistdofter som till exempel Comme des Garçons blivit så berömda för. Även om det är svinhäftigt med till exempel deras rökelse-serie, det suggestiva i att få välja en av fyra kloster och få dra i sig dofterna därifrån så är min grundkänsla för parfymeri att det egentligen är en konstart som ska hålla sig i spannet mellan impressionism och expressionism, och gärna hålla sig en bit bort från den stramaste materialismen.

MEN! Vetiver är en ton som är så tjusig att den faktiskt håller för sig själv, vilket för oss till nästa recensionsobjekt – Eau de Vetyver från l’Occitane.

Jag fick den här flaskan i födelsedagspresent av min flickvän, vilket blev upphov till fröjd och gamman för både henne och mig. Toppnoterna i den här vetiver-tolkningen är mycket kortlivade, vilket faktiskt är ganska skönt, för det som slår en i början är en lite stickig och medicinsk muskotnöt, som tillsammans med en skarp citruston och kanske lite, lite geranium och ljus tobak snabbt dunstar bort och lämnar kvar världens kanske trevligaste vetiver. När jag läser om den här doften på Basenotes används ord som ”austere” och ”solemn” flitigt, och jag undrar lite varför. Visst, det är kanske inte världens mest livliga doft, och den har en väldigt kort progression (jag kan faktiskt inte uppfatta några hjärtnoter, doften går från topp- till basnot på under tio minuter), men basnoten av mörk, jordig, rotig, söt och rökig vetiver, ceder och inte så mycket annat är mjuk och innerlig.

Jämfört med Guerlains Vetiver, som är den enda andra ”rena” vetiverdoften jag kan jämföra med såhär klockan tolv på natten så är l’Occitanes MYCKET mörkare, och, i min smak, faktiskt bättre. Visst, Guerlain-doften har en tvålighet och en vacker och långlivad citruston som gör den mer lämpad för dag- och sommarbruk, och visst är Guerlainparfymen en distingerad klassiker, men jag vill ha på mig vetiver för att lukta som jord och skog, vill jag dofta som en herrig herre finns det andra noter man kan uppsöka.

Sen kan man dessutom prata om vilket bra köp Eau de Vetyver är, den kostar nog hälften av vad man får betala i butik för många parfymer som luktar mycket sämre, den innehåller mest ekologiska och naturliga essenser, med mera, med mera. Men jag driver en intrycksblogg, ingen shoppingblogg. Hoppas jag.

Sillaget, alltså den ”våg” av doft som slår ut från kroppen är ganska hyfsat, jag skulle nog uppskatta att man kan stå en halvmeter ifrån mig när jag bär den här parfymen och tänka ungefär ”hm, vem är det som har rullat sig i hö och sågspån på vägen till den här festen?”. Hållbarheten är ett krux, jag känner själv att jag vill spraya nytt efter kanske tre, fyra timmar. Men det får man leva med. Kort och gott – Hjärtligt tack jag ska våldshångla dig härifrån till evigheten, enbart klädd i vetyver, Moa!

Annons