white lines

juli 21, 2010

Jag är en luktnörd, så är det helt enkelt. Jag tycker att nästan alla dofter är intressanta, och tycker att det är nästan lika spännande att föja en billig skitparfyms progression som något jätteexklusivt, vintage eller jättehajpat. Visst har jag mina åsikter, men jag har hemskt svårt att hitta något som jag bara tycker luktar skitilla, alla dofter har liksom sin plats kan jag tänka, och dessutom har jag nog ganska lätt att tänka bort aspekter som är rent vidriga i många parfymer, eller sätta dem i ett annat sammanhang. Huvudsaken är ändå spelet mellan intryck som kommer när olika doftkomponenter utvecklas tillsammans och uppfattas i ett bestämt rum och i ett bestämt sammanhang, liksom.

Men så finns det dofter som jag jätteälskar, som till exempel doften av ett geraniumlöv som i förra inlägget. En annan doft jag jätteälskar är l’Artisans Bois Farine. När jag först sniffade på den tänkte jag typ att den luktade som iris som någon tagit bort all blomma ur, och bara lämnat kvar pudrigheten, och sedan parat ihop med några fina träslag, men efter ett par jämförande doftintryck ur verkligheten kommer jag fram till att den har en märklig kryddighet också, jag känner enbär, inte som i gin utan som i torra korn man lägger i stekgrytan, och fänkålsfrön, såna man rensar munnen med efter man har ätit på indisk restaurang. Torra, söta dofter som gör en glad. Dagen jag upptäckte Bois Farine var en bra dag, och jag har varit väldigt sugen på att köpa en hel flaska sedan dess.
Problemet är bara att jag älskar Bois Farine som doft, inte som parfym. Jag tycker om när jag känner olika saker ur en parfym, när den försvinner och dyker upp igen, när olika saker händer med mig när jag känner olika facetter på olika ställen i näsan. Så är det inte alls med den här kamraten. Den luktar exakt likadant när man tar på sig den som när den långsamt klingar av (vilket tar lång tid på mig, trots allt jag läser om l’Artisans bristande hållbarhet) och sillaget är matematiskt exakt. Den här doften är mer som en Donald Judd-skulptur, klinisk modernism som är medveten om sina gränser, sitt material och sitt rum och inget mer. Fullkomligt självtillräcklig och världsfrånvänd.

Jag älskar doften, men bryr mig inte om parfymen, kan man säga så?
I såna fall säger jag så.

Annonser

3 svar to “white lines”

  1. Frida Says:

    Jag tycker mycket om den här bloggen! Uppdatera snart please..

  2. Läsare Says:

    Vart tog du vägen?
    Saknar nya inlägg!
    Jag skulle gärna fråga något också, men jag hittar ingen kontaktuppgift. Letar lite till. Hoppas allt är bra iaf.

    • avarter Says:

      Vad kul, och vad dåligt samvete jag får för att jag inte uppdaterar! Jag har en himla massa olika dofter att prata om, men det känns som att det finns så många andra som gör det bättre. Får se, kanske snart!

      maila nyberg.emmanuel at gmail punkt com med fråga!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: