Jag är tillbaka från Kamdodja, men inte en enda milliliter oudh rikare. Det verkar som att även om råvaran finns i landet, så är det ingenting man använder eller säljer för inhemsk konsumtion. Trist nog.
Ändå har jag en hel drös nya parfymer (eller snarare, en massa parfymprover och en parfym) att ägna mig åt. Jag börjar med ännu en i genren djur och natur, nämligen den doften Infidels av det svenska parfymhuset Agonist, ett prov jag fått tillskickat mig av Rebelladen(oerhört!)snella på En Parfymnörds bekännelser med löfte om en recension. Efter att ha hört om doften, och även sett bilden på (den skitfula) limiterade förpackningen och den skitsnygga olimiterade flakongen är jag lite kluven. Flaskorna är designade av en av Kosta Bodas nya ”underbarn”, Åsa Jungnelius, som tidigare har tråkat ut oss på gränsen till provokation med sina jättestora, jättedyra nagellacksflaskor och glasmobilen ”Monsterfittan”. Jag är ju konstvetare i grunden, så jag borde kunna skriva en himla massa om mötet mellan päls, glas och trä och alluderingarna till Meret Oppenheim, gubbkåt surrealism, Judy Chicago-essentialism, art brut och därigenom stamkonst i de limiterade flaskorna, som f.ö. kostar 30 lax stycket. Men ni får se bilden istället, och döma själva.
Som tur är så är parfym något man kan uppskatta utan att titta på någon förpackning och utan att höra någon bakgrundshistoria, eller med en alternativ historia om man vill det. Ganska tydligt är ju hur som helst att Agonist vill få oss att tänka på sex.
Jag kom hem och hittade det lilla, handdekanterade provet jag fått skickat till mig (tillsammans med Humiecki & Graefs Askew, himla jättesnällt var det!) och redan vid en första sniff på emballaget kändes djuret och ambran i parfymen, något som bara växte när jag öppnade flaskan och doftade på vätskan inuti. Min tjej tyckte att doften var direkt jämförbar med skrev. Sedan jag läst beskrivningar av sibetnoten i Jicky och min hud sedan tonat ned den till en kontorsvänlig örthistoria har SKREVPARFYMEN varit lite av en helig Graal för mig, så jag låter mig inte avskräckas.
Så hur luktar parfymen på hud då?
De första minuterna är överlastade med intryck. Man föreställer sig att vätskan är trögflytande och nästan het när den rör vid huden. Jag antecknar:
Bränt gummi! Mint! Bulgari Black!
Herrklubbs-lavendel.
Som om en bil hade blivit nedprejad i diket av ett väldigt svettigt djur!
HASTIGHET
Och kan egentligen inte formulera mig bättre än mina första intryck. Just föreställningen om hastighet är inget jag någonsin känt från en parfym tidigare, jag är ju en fan av den orientaliska doftfamiljen, och de flesta dofterna i det sällskapet brukar vara ganska stilla och lakoniska. Infidel är hetblodig som fan, och ganska förbannad. Har man lätt att få huvudvärk av parfym ska man helst vara i ett annat hus än den som bär Infidels.
Efter de första tio – femton minuternas överfall av olika doftsnuttar (en oudliknande doft av hostmedicin och myggsprej, bergamott, mineral och citrus dyker också upp under tiden) börjar man kunna koncentrera sig på hjärt- och basnoterna, som helt och hållet domineras av ett ackord av ambra och patchouli, tjusarparfymernas egna favorittoner. De blir dock varken lugna och hippiesnälla, sotögda femme fataler eller finlandsfärje-Shalimar-desperata, utan ackordet känns hyfsat eget. I listan av noter som Agonist släppt finns en magnolia med, och jag undrar om det inte är den som tar ”peace, dude”-et ur rökelsen och gör det till en kyrka i en räserbil istället. Visst kan man tänka på sex när man doftar på Infidel, men det är inte intrycket jag kommer att ta med mig, utan det är något annat som dominerar. En rastlöshet, ett djur i bur, något sådant. Varje gång man för handleden till näsan är det något som luktar annorlunda än innan, och något som pockar på ens uppmärksamhet.
För att bli lite semiotisk kan man säga att parfymer till sin natur är ikoniska, i det att de alltid är ett olfaktoriskt tecken för vad de är gjorda av, olika essenser, kemikalier och oljor. Samtidigt är de också konventionella tecken, de är betecknande för någonting helt utanför det kasuala sambandet blomma=doft. I den förvirrande och jävliga värden efter Saussure omkodas ju dessutom tecken hela tiden, betydelser förflyttas och referenser byts ut. När jag har suttit och luktat på Infidel har jag tänkt så mycket på limitedflaskan och dess konsthistoriska plankningsvidrighet, mina egna föreställningar om en helig DJUR=SEX=COOLT-parfym, var olika ingredienser kommer från och deras materiella betydelser att jag glömt bort en av de viktigaste, och mest grundläggande delarna i vilket verk som helst – titeln! Såklart att jag får alla de här associationerna till rastlöshet och fart! Det är ju The Infidel jag luktar på, den otrogne, den som känner sig otrygg och betraktad och som bedrar och luras och alltid är rädd för att åka dit och behöva ljuga eller berätta sanningen. Facepalm. Parfymören Eric Moraldo har helt enkelt gjort en alldeles bokstavlig tolkning av otrohets-temat, och gjort det alldeles utmärkt.
Dessutom tycker jag att parfymen luktar skitgott, kompakt, hudnära och mångfacetterat, dessutom så levande att jag vill ha den på mig i dagar i sträck. Synd bara att den även i den olimiterade, och jättefina, flaskan kostar över tre tusen. Di rika, di kan.
Edit: Det verkar råda oenighet om parfymen ther The Infidels eller The Infidel. Jag tänker mig att det kanske är så att glaskonstverket med två flaskor heter The Infidels, och eftersom det är samma parfym i båda flaskorna så får parfymen heta så, i plural, för mig.
Doftar av: 