Posts Tagged ‘krystade jämförelser med konsthistoria’

white lines

juli 21, 2010

Jag är en luktnörd, så är det helt enkelt. Jag tycker att nästan alla dofter är intressanta, och tycker att det är nästan lika spännande att föja en billig skitparfyms progression som något jätteexklusivt, vintage eller jättehajpat. Visst har jag mina åsikter, men jag har hemskt svårt att hitta något som jag bara tycker luktar skitilla, alla dofter har liksom sin plats kan jag tänka, och dessutom har jag nog ganska lätt att tänka bort aspekter som är rent vidriga i många parfymer, eller sätta dem i ett annat sammanhang. Huvudsaken är ändå spelet mellan intryck som kommer när olika doftkomponenter utvecklas tillsammans och uppfattas i ett bestämt rum och i ett bestämt sammanhang, liksom.

Men så finns det dofter som jag jätteälskar, som till exempel doften av ett geraniumlöv som i förra inlägget. En annan doft jag jätteälskar är l’Artisans Bois Farine. När jag först sniffade på den tänkte jag typ att den luktade som iris som någon tagit bort all blomma ur, och bara lämnat kvar pudrigheten, och sedan parat ihop med några fina träslag, men efter ett par jämförande doftintryck ur verkligheten kommer jag fram till att den har en märklig kryddighet också, jag känner enbär, inte som i gin utan som i torra korn man lägger i stekgrytan, och fänkålsfrön, såna man rensar munnen med efter man har ätit på indisk restaurang. Torra, söta dofter som gör en glad. Dagen jag upptäckte Bois Farine var en bra dag, och jag har varit väldigt sugen på att köpa en hel flaska sedan dess.
Problemet är bara att jag älskar Bois Farine som doft, inte som parfym. Jag tycker om när jag känner olika saker ur en parfym, när den försvinner och dyker upp igen, när olika saker händer med mig när jag känner olika facetter på olika ställen i näsan. Så är det inte alls med den här kamraten. Den luktar exakt likadant när man tar på sig den som när den långsamt klingar av (vilket tar lång tid på mig, trots allt jag läser om l’Artisans bristande hållbarhet) och sillaget är matematiskt exakt. Den här doften är mer som en Donald Judd-skulptur, klinisk modernism som är medveten om sina gränser, sitt material och sitt rum och inget mer. Fullkomligt självtillräcklig och världsfrånvänd.

Jag älskar doften, men bryr mig inte om parfymen, kan man säga så?
I såna fall säger jag så.

en hemlig trädgård

juni 27, 2010

fa

Det finns många dofter som har en vidhängande berättelse om ”luften efter ett regn”, Aprés l’Ondé, olika ”upplevelseparfymer” typ CB I Hate Perfume eller Demeters (ISSSCHH!!) Library och de mer intressanta rosdofterna.
Geranium Bourbon från det brittiska parfymhuset Miller Harris är en av dessa regnparfymer, men jag köpte den inte på grund av copyn om en fuktig, brittisk trädgård utan helt enkelt för att jag under våren obsessat om en parfym som luktar rosengeranium.
Vanlig ros är en av de bästa dofter jag vet, men om man inte vill lukta kärring kan det vara en väldigt svårburen doft. Paul Smiths Rose och Byredos rosdoft vad den nu heter är intressanta alternativ, men känns lite för endimensionella och platta för att jag ska gilla dem. Istället föredrar jag doften av ett rosengeraniumlöv som man gnuggar mellan fingrarna eller sprayar med en blomspruta, en grön, citrusliknande och väldigt romantisk rosdoft som samtidigt är kärv, kemisk och nästan våldsam.
Geraniol är ett vanligt ämne i många parfymer, eftersom det ”drygar ut” mer kostsamma blomdofter och håller kvar lättflyktigare ämnen på huden under en längre tid. Ändå fick jag leta hur länge som helst innan jag hittade något som nästan var en geranium-soliflor, och när jag hittade Miller Harris-parfymen samtidigt som jag fått tillbaka på skatten så brände jag iväg en beställning utan att tänka efter mer än ett par minuter.
Efter ett par dagar av köpångest när jag undrade om jag spenderat alldeles för mycket pengar på något jag aldrig provat dök paketet upp, och vid första sprayet ur den ljuvligt gammeldags-porslin-Lara Ashley-pimpinetta flaskan undrade jag om jag faktiskt slängt mina pengar i sjön. Bourbon-delen av namnet gör sig känt i toppnoterna som i princip utgörs av sprit, kärring och svarta vinbär med en märklig, kemisk underton som måste komma sig från själva geraniumen som formerar sig. Lyckligtvis dör den jästa frukten undan på bara några minuter, och det som varit en obehaglig doft av alkohol blir istället till en kärv, fotorealistisk geranium, med undertoner av mjuk, mjuk vanilj. Det grymma med den här delen av parfymen är att det är rena John E Franzén-realismen, allt det smutsiga och obehagliga med geraniumdoften följer också med, lite jord, lite föroreningar, en viss doft som påminner om billigt sport-schampoo. Den första timmen med Geranium Bourbon det jag verkligen är ute efter, en citrusläskande, grön och lite stickigt mintig rosdoft med bara tillräckligt mycket orientalisk bakgrund för att inte försvinna. Perfekt på sommaren, perfekt i skarp sol och hemma i en för varm lägenhet.

Sen kommer regnet, som i den här parfymen representeras av en jordig, ”blöt” patchouli, en mer traditionell ros och de svarta vinbärens återkomst, och det är här som parfymen verkligen får sin särprägel rent stämningsmässigt. Jag har tagit på mig den här doften tidigt på morgonen under en dag som såg ut att bli solig men som istället var mulen och kvav, på gränsen till åska, och nästan exakt samma kvaliteter som var så svalkande och behagliga i solen blev istället kväljande, parfymen ger en en känsla av att vara fuktig och lite lerig över hela kroppen, ungefär som när man spenderat ett par dagar på festival utan att duscha. Jag antar att det är precis vad parfymören, Lyn Harris var ute efter, att fånga en regnig brittisk sommardag, men mitt intryck är att det kan bli lite väl realistiskt och tautologiskt att bära doften i regn.

Hur som helst är den där timmen av ångande, skarp geranium rena himlen och jag kommer utan tvekan att använda upp hela min flaska. Bara jag inte misslyckas med att förutsäga vädret, så.

För övrigt är jag lessen att jag inte har uppdaterat på flera månader, men jag har haft annat för mig. Så det så.

Vad är vetiver?

mars 14, 2010

Jag har förstått att en av de perks man får när man har en blogg är att få hålla koll på vem som läser den, räkna träffar och att förundras över vilka sökningar som har lett folk till ens sida. Nu är den här ganska ny, men en av topparna bland sökningarna är frågan ”vad är vetiver?”. Det är ju ganska intressant att skriva om, särskilt som jag verkligen älskar vetiver i parfymer.

Vetiverrötter.

Enkelt svar på frågan: Vetiver är ett gräs, Chrysopogon zizanioides. Ur dess rottrådar utvinner man en bärnstensfärgad olja som doftar fantastiskt. Vetivergräset växer enligt en parfymbok jag läste för ett tag sedan främst på Java, men när jag googlar lite i ämnet verkar det växa på ganska många platser runt om i världen, främst på öar. Haiti, Madagaskar, Réunion, El Salvador. Den inre wannabe-sjömannen vaknar till liv. Gräset växer med över två meter långa rötter rakt ner i jorden, vilket gör det utmärkt för att kontrollera erosion, något som kan förklara dess popularitet just på öar i regnsäsongsbältet.

Vetiveroljan doftar däremot verkligen inte hav, möjligen regn, men är framförallt en av de grundtoner man kan ta till för att skapa en riktigt bra träig doft. Den är även en grundkomponent och basnot i många av de klassiska herrparfymerna, dels för att den håller kvar de ofta väldigt lättflyktiga citrusnoter som många traditionella herrdofter domineras av, och dels för att den ju luktar väldigt gott i sig själv. Under femtiotalet kom en våg av herrdofter som hette ”Vetiver” eller något liknande, på rak arm kommer jag på exempel från Creed, Carven och Guerlain, men riktigt insnöade parfymhistoriker kan nog slänga fram fler exempel.

Egentligen är jag något av en motståndare till en-notsbaserade minimalistdofter som till exempel Comme des Garçons blivit så berömda för. Även om det är svinhäftigt med till exempel deras rökelse-serie, det suggestiva i att få välja en av fyra kloster och få dra i sig dofterna därifrån så är min grundkänsla för parfymeri att det egentligen är en konstart som ska hålla sig i spannet mellan impressionism och expressionism, och gärna hålla sig en bit bort från den stramaste materialismen.

MEN! Vetiver är en ton som är så tjusig att den faktiskt håller för sig själv, vilket för oss till nästa recensionsobjekt – Eau de Vetyver från l’Occitane.

Flarran

Jag fick den här flaskan i födelsedagspresent av min flickvän, vilket blev upphov till fröjd och gamman för både henne och mig. Toppnoterna i den här vetiver-tolkningen är mycket kortlivade, vilket faktiskt är ganska skönt, för det som slår en i början är en lite stickig och medicinsk muskotnöt, som tillsammans med en skarp citruston och kanske lite, lite geranium och ljus tobak snabbt dunstar bort och lämnar kvar världens kanske trevligaste vetiver. När jag läser om den här doften på Basenotes används ord som ”austere” och ”solemn” flitigt, och jag undrar lite varför. Visst, det är kanske inte världens mest livliga doft, och den har en väldigt kort progression (jag kan faktiskt inte uppfatta några hjärtnoter, doften går från topp- till basnot på under tio minuter), men basnoten av mörk, jordig, rotig, söt och rökig vetiver, ceder och inte så mycket annat är mjuk och innerlig.

Jämfört med Guerlains Vetiver, som är den enda andra ”rena” vetiverdoften jag kan jämföra med såhär klockan tolv på natten så är l’Occitanes MYCKET mörkare, och, i min smak, faktiskt bättre. Visst, Guerlain-doften har en tvålighet och en vacker och långlivad citruston som gör den mer lämpad för dag- och sommarbruk, och visst är Guerlainparfymen en distingerad klassiker, men jag vill ha på mig vetiver för att lukta som jord och skog, vill jag dofta som en herrig herre finns det andra noter man kan uppsöka.

Sen kan man dessutom prata om vilket bra köp Eau de Vetyver är, den kostar nog hälften av vad man får betala i butik för många parfymer som luktar mycket sämre, den innehåller mest ekologiska och naturliga essenser, med mera, med mera. Men jag driver en intrycksblogg, ingen shoppingblogg. Hoppas jag.

Sillaget, alltså den ”våg” av doft som slår ut från kroppen är ganska hyfsat, jag skulle nog uppskatta att man kan stå en halvmeter ifrån mig när jag bär den här parfymen och tänka ungefär ”hm, vem är det som har rullat sig i hö och sågspån på vägen till den här festen?”. Hållbarheten är ett krux, jag känner själv att jag vill spraya nytt efter kanske tre, fyra timmar. Men det får man leva med. Kort och gott – Hjärtligt tack jag ska våldshångla dig härifrån till evigheten, enbart klädd i vetyver, Moa!