Posts Tagged ‘parfym’

white lines

juli 21, 2010

Jag är en luktnörd, så är det helt enkelt. Jag tycker att nästan alla dofter är intressanta, och tycker att det är nästan lika spännande att föja en billig skitparfyms progression som något jätteexklusivt, vintage eller jättehajpat. Visst har jag mina åsikter, men jag har hemskt svårt att hitta något som jag bara tycker luktar skitilla, alla dofter har liksom sin plats kan jag tänka, och dessutom har jag nog ganska lätt att tänka bort aspekter som är rent vidriga i många parfymer, eller sätta dem i ett annat sammanhang. Huvudsaken är ändå spelet mellan intryck som kommer när olika doftkomponenter utvecklas tillsammans och uppfattas i ett bestämt rum och i ett bestämt sammanhang, liksom.

Men så finns det dofter som jag jätteälskar, som till exempel doften av ett geraniumlöv som i förra inlägget. En annan doft jag jätteälskar är l’Artisans Bois Farine. När jag först sniffade på den tänkte jag typ att den luktade som iris som någon tagit bort all blomma ur, och bara lämnat kvar pudrigheten, och sedan parat ihop med några fina träslag, men efter ett par jämförande doftintryck ur verkligheten kommer jag fram till att den har en märklig kryddighet också, jag känner enbär, inte som i gin utan som i torra korn man lägger i stekgrytan, och fänkålsfrön, såna man rensar munnen med efter man har ätit på indisk restaurang. Torra, söta dofter som gör en glad. Dagen jag upptäckte Bois Farine var en bra dag, och jag har varit väldigt sugen på att köpa en hel flaska sedan dess.
Problemet är bara att jag älskar Bois Farine som doft, inte som parfym. Jag tycker om när jag känner olika saker ur en parfym, när den försvinner och dyker upp igen, när olika saker händer med mig när jag känner olika facetter på olika ställen i näsan. Så är det inte alls med den här kamraten. Den luktar exakt likadant när man tar på sig den som när den långsamt klingar av (vilket tar lång tid på mig, trots allt jag läser om l’Artisans bristande hållbarhet) och sillaget är matematiskt exakt. Den här doften är mer som en Donald Judd-skulptur, klinisk modernism som är medveten om sina gränser, sitt material och sitt rum och inget mer. Fullkomligt självtillräcklig och världsfrånvänd.

Jag älskar doften, men bryr mig inte om parfymen, kan man säga så?
I såna fall säger jag så.

Annonser

en hemlig trädgård

juni 27, 2010

fa

Det finns många dofter som har en vidhängande berättelse om ”luften efter ett regn”, Aprés l’Ondé, olika ”upplevelseparfymer” typ CB I Hate Perfume eller Demeters (ISSSCHH!!) Library och de mer intressanta rosdofterna.
Geranium Bourbon från det brittiska parfymhuset Miller Harris är en av dessa regnparfymer, men jag köpte den inte på grund av copyn om en fuktig, brittisk trädgård utan helt enkelt för att jag under våren obsessat om en parfym som luktar rosengeranium.
Vanlig ros är en av de bästa dofter jag vet, men om man inte vill lukta kärring kan det vara en väldigt svårburen doft. Paul Smiths Rose och Byredos rosdoft vad den nu heter är intressanta alternativ, men känns lite för endimensionella och platta för att jag ska gilla dem. Istället föredrar jag doften av ett rosengeraniumlöv som man gnuggar mellan fingrarna eller sprayar med en blomspruta, en grön, citrusliknande och väldigt romantisk rosdoft som samtidigt är kärv, kemisk och nästan våldsam.
Geraniol är ett vanligt ämne i många parfymer, eftersom det ”drygar ut” mer kostsamma blomdofter och håller kvar lättflyktigare ämnen på huden under en längre tid. Ändå fick jag leta hur länge som helst innan jag hittade något som nästan var en geranium-soliflor, och när jag hittade Miller Harris-parfymen samtidigt som jag fått tillbaka på skatten så brände jag iväg en beställning utan att tänka efter mer än ett par minuter.
Efter ett par dagar av köpångest när jag undrade om jag spenderat alldeles för mycket pengar på något jag aldrig provat dök paketet upp, och vid första sprayet ur den ljuvligt gammeldags-porslin-Lara Ashley-pimpinetta flaskan undrade jag om jag faktiskt slängt mina pengar i sjön. Bourbon-delen av namnet gör sig känt i toppnoterna som i princip utgörs av sprit, kärring och svarta vinbär med en märklig, kemisk underton som måste komma sig från själva geraniumen som formerar sig. Lyckligtvis dör den jästa frukten undan på bara några minuter, och det som varit en obehaglig doft av alkohol blir istället till en kärv, fotorealistisk geranium, med undertoner av mjuk, mjuk vanilj. Det grymma med den här delen av parfymen är att det är rena John E Franzén-realismen, allt det smutsiga och obehagliga med geraniumdoften följer också med, lite jord, lite föroreningar, en viss doft som påminner om billigt sport-schampoo. Den första timmen med Geranium Bourbon det jag verkligen är ute efter, en citrusläskande, grön och lite stickigt mintig rosdoft med bara tillräckligt mycket orientalisk bakgrund för att inte försvinna. Perfekt på sommaren, perfekt i skarp sol och hemma i en för varm lägenhet.

Sen kommer regnet, som i den här parfymen representeras av en jordig, ”blöt” patchouli, en mer traditionell ros och de svarta vinbärens återkomst, och det är här som parfymen verkligen får sin särprägel rent stämningsmässigt. Jag har tagit på mig den här doften tidigt på morgonen under en dag som såg ut att bli solig men som istället var mulen och kvav, på gränsen till åska, och nästan exakt samma kvaliteter som var så svalkande och behagliga i solen blev istället kväljande, parfymen ger en en känsla av att vara fuktig och lite lerig över hela kroppen, ungefär som när man spenderat ett par dagar på festival utan att duscha. Jag antar att det är precis vad parfymören, Lyn Harris var ute efter, att fånga en regnig brittisk sommardag, men mitt intryck är att det kan bli lite väl realistiskt och tautologiskt att bära doften i regn.

Hur som helst är den där timmen av ångande, skarp geranium rena himlen och jag kommer utan tvekan att använda upp hela min flaska. Bara jag inte misslyckas med att förutsäga vädret, så.

För övrigt är jag lessen att jag inte har uppdaterat på flera månader, men jag har haft annat för mig. Så det så.

Djur och natur.

februari 4, 2010

Det var när jag skunkdagbloggade det här som jag insåg att det kanske var lika bra att skaffa parfymblogg:

Ända sedan jag provade Muscs Kublaï Khan av Serge Lutens i julas har jag blivit mer och mer besatt av att hitta en djurig, svettig myskparfym som faktiskt luktar djur på mig. MKK innehåller nämligen mysk, bävergäll, sibetolja och svart ambra, spetsat med lite spiskummin som i sig har en väldigt ”svettig” doft, och borde därför lukta som ett helt stall, fast det gör den inte, inte på mig i alla fall. Istället blir den bara till en oerhört vacker, djup och mjuk upplevelse av rosor, stilig farbror och känslan av att KLAPA FIN HEST, ungefär. Inget svettigt eller farligt alls, men lika mängder mys och (oöh, jag måste säga det) sensualism.

Eftersom Serge Lutens är ett svindyrt och exklusivt märke som inte har någon återförsäljare i Sverige alls så var det inte MKK jag provade på Åhlens, däremot en doft jag läst upp mig på som den minst förfinade djurdoften av dem alla. Kouros av YSL. Flaskan är skitfin på ett chartersemster-på-sjuttiotalet-vis, vit med grekiska blå inlägg. Doften är allt annat än skitfin. Jag var lite orolig för att den skulle lukta för mycket MAN, så jag sprejade på en sån där sticka, och de första sekunderna tänkte jag typ att ”äsch, det var ju inte så farligt, typ vanlig cologne-doft, sådär lite citrus och kanske nejlika och är det där kanske någon sorts rökelse och VAFAN, DJUR SOM KISSAR PÅ HÖ”.
Alltså verkligen, djur som kissar på hö, och har gjort det för ganska länge sen, så att ammoniaken har frigjorts ur urinen, och det sura har försvunnit. Lite som en hiss i Skärholmen som jag brukade åka upp i när jag skulle hälsa på min kusin när jag var liten. Det var som att hissen aldrig någonsin städats, så att knarkarkisset tagit an en antik karaktär, myskig och mörk och egentligen inte illamåendeframkallande eller äcklig, bara väldigt säregen. Så kändes Kouros på papper. Ett stall i en miljonprogramshiss. Nästa gång, om jag vågar ska jag kanske testa den på min hud, för att se om huden äter upp urindoften och plockar fram de ”smutsiga blommor” som jag läst om.

Istället provade jag Antaeus av Chanel på ena armen och M7 av YSL på den andra. Antaeus luktar nästan exakt som Knize Ten minus Knizes pudrighet och gamla-världen-charm, läder-fast-inte-riktigt-läder, tvål och någon sorts skarp örtighet. Himla gott, men så starkt förknippat med 80-tals-dandymanlighet att jag nog måste gå och tvätta armen snart.

M7, som är en modern parfym och ganska nedskriven så vitt jag förstår, gillar jag däremot. Den luktar oud, syntetisk ambra, lite, lite vanilj och en rökighet som kan komma från antingen ouden, vetivergräs eller rökelse. Själva ouden, som är huvudsaken med parfymen är en riktigt mäktig, men svårförklarad ton. Tänk er ungefär doften av en rökelse-försäljare på Roskilde, som sovit i lera i flera dagar. Tänk er att ni är i världens mäktigaste skog, fylld av mossor och lavar och tusenåriga lövträd som surrar av insekter och liv. Så kommer rökelse-hippien gående där och mumlar något sorts österländskt mantra. Ungefär så luktar det. Jag känner också en curry-ton, men det tror jag kommer sig från att jag lagade mat med massor av bockhornsklöver igår. Fast jag inte läst det någonstans inbillar jag mig också att det finns en lakritston i parfymen, och jag älskar lakrits. MMM!

Oud är en himla häftig historia i sig. Det är alltså det innersta från Aquilaria-träd (som växer i Asien) som har angripits av maskar, skalbaggar och andra insekter. För att försvara sig utsöndrar trädet kåda, som i sin tur angrips av mögelsvampar och anaeroba bakterier som andra insekter drar med sig in i trädet. Ju äldre ett träd blir, desto mer svart, jäst kåda fylls det av. Att destillera oljan ur träden är en process som tar flera månader och som mangrant kan sätta mindre byar i arbete. Först ska man hugga ner trädet och rensa ut det friska träköttet, som man slänger eller använder för att elda med (ska tydligen dofta helt awesome, och är man en riktigt fin och rik indier kan man begravas på ett bål av Aquilaria-trä) och plocka loss de svarta, kådiga bitarna så varsamt man bara kan. Sedan ska de mältas i flera månader i ett vattenbad, och sedan destilleras på ett sätt som påminner om hembränning men är mycket mer komplicerat. Sedan får man fram typ några gram oud ur varje träd, som man sedan kan sälja för sjuka pengar, främst till olika religiösa sammanhang.

Oudbränning i Indien

Ett av de riktigt bra länderna för oud-framställning är Kambodja. Gissa om jag ska springa runt på marknader och lukta på svart vätska i små provrör när jag är där?

Den inbillade doften av läder.

februari 4, 2010

För några dagar sedan skrev jag den här doftrecensionen i min skunkdagbok. Eftersom lusten att skriva om parfymer inte lägger sig, och jag redan har planerat ett antal artiklar till tänker jag att det kanske är lika bra att skaffa en blogg och låta skunkdaggan förbli det centrum för personliga diatriber, roliga youtubevideos och allmänt groll som den alltid har varit.

Idag gick jag till Kicks på Hansa och bad att få prova Dior Homme, en parfym som jag läst rätt uppskattande recensioner av. Vad internet tycks säga är att Homme är en genderbender-parfym av en sort jag ändå är intresserad av, med skarpa blommor och Chanel-iga syntetiska noter i toppen och som sedan torkar ner till söt vetiver, puder och mjukt läder. Jag förstår att nätet skriver om genderbending, för de första kanske tjugo minuterna utgjordes verkligen av blommor, blommor och blommor, fast jag tyckte inte det sprang över i något ur-tjejigt och råsa direkt. Vilka blommor? Jag har ingen aning, jag är kille! Nej, men, min näsa är inte alls tränad på att känna igen distinkta blomdofter, det jag kan plocka ut är typ iris (ibland), jasmin och ros. Allt annat är ett mysterium för mig som hjärnan, trots att det handlar om väldigt olika dofter, mest skyfflar över i ”blom”-kategorin.

När parfymen började torka in uppfattade jag däremot lädertonen ganska direkt, och tyckte att det hela kändes som en betydligt mer ”maskulin” affär. Det trevliga är att det inte blev någon vetiver/läder-historia av urmaskulint snitt, utan sedan jag tog på mig parfymen har jag mest känt mig som en gammal beauty box som har suttit på en vind någonstans och sugit upp dofter av billigt smink i tjugo år, men ändå framför allt behållit sig i skinnet (höhö). Någon vetiver känner jag inte alls, utan det är den där behagliga doften av läder och gammalt damm som jag framförallt kommer att koppla till den här parfymen i framtiden.

En annan grej är att jag ofta missar att plocka ut just lädertoner i parfymer jag provar, utan snarare tänker på dem som ”mörka”, ”maskulina”, kanske till och med ”myskiga”. Så nu, när jag har kvar lädertonen på handleden tog jag på mig lite av Knize Ten, en av ur-nittonhundratalsparfymerna (1924) och, tillsammans med några Imperial Leather-varianter, alla läderparfymers pappa, längre upp på armen för att känna om jag skulle uppfatta olika läder samtidigt och kunna jämföra dem båda. Än så länge känns det som att jag har med två helt olika djur att göra, Knizen är mycket mer livlig och flerdimensionell, och har, förutom en allmän känsla av vaxighet, djup och kemikalier eller fernissa-i-sol-ighet, väldigt lite att göra med läderdoft i den form man är van att känna den (dvs skinnjackor och skor). Återkommer om en halvtimme eller så när Knizen har dämpat sig en smula.

Nu fattar jag ungefär vad som är ”läder” i parfymvärlden. Det är en tvådelad doft, en bit som känns på ungefär samma ställe som viol-godis i näsan och en mörkare, dovare del, som är svår att placera. Svårt att beskriva, men jag gillar det! Det finns en annan ”läder” också, som luktar typ KARLAKARL, typ den som finns i Dzing! och den har jag nog svårare för. Eller snarare, den blir till någonting annat på mig. Över huvud taget så verkar läder vara en ton som kan betyda väldigt olika saker, och som ofta har väldigt lite med den verkliga doften av läder att göra.